Memorial Day

Idag är det Memorial Day här i USA. Det innebär parad nere på stan följt av sedvanlig BBQ. Jag skippar paraden, har sett den så många gånger. Stackars mannen och hans brandmannakollegor går i paraden, iklädda tjock uniform i ylle. Solen gassar, luftfuktigheten ligger som en blöt filt över tillvaron och det är 27 grader varmt i skuggan. Puh!

Jag tänker roa mig med en löparunda i Hammonasset. Efter det blir det ett yogapass hemma på altanen. Följt av en lång dusch. Sen tänker jag mest hasa runt. Påta i trädgården. Läsa en bok. Dricka citronvatten. Och umgås med mannen när han kommer hem. Kanske en kvällsprommis. Och sen ett glas vitt och grillning. Känns som ett utmärkt sätt att spendera en ledig måndag på tycker jag.

Yoga- och städlördag

Så var det helg igen och det betyder såklart en massa yogaklasser för mig. Vi får se hur mycket folk det kommer idag och imorgon för det är Memorial Day Weekend här i USA och de allra flesta är lediga på måndag. Så många har rest bort och resten har fullt upp med att planera och förbereda sitt Memorial Day Party.

Sen ska jag sticka ut på löparrunda följt av ett tungt kettlebellpass. Det är armar, axlar och rygg som ska få stryk. Med nya tatueringen vill man ju få så snygga armar som möjligt. Hehe. Och eftersom det är lite halvdassigt väder ute (men ack så varmt) tänkte jag roa mig med att ta fram alla sommarkläder, donera det som känns off och tvätta det jag fortfarande tycker är snyggt. Och sen ska jag städa och organisera i min garderob och lyssna på Spanarna och Jillian. Jag älskar att lyssna på radio och organisera min garderob. Hänga allt i färgskala med milimeterpresition. Städfreaket i mig slår frivolter. Jag har ju till och med kategorin “städa” här på bloggen, det säger väl allt  … =)

Ha en underbar lördag!

Pysseldag

Idag har jag pysslat. Hade tre små minispeglar med bred svart ram som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Så jag tog fram min illgröna målarfärg (samma färg som på min businesslogga) och skrev på fri hand orden Beautiful, Blissfull och Bountiful. Och sen lackade jag ramarna för ett snyggt slutresultat. Och nu ska speglarna upp på väggen nere på min yogastudio. Tanken är att mina yogis ska läsa budskapen, se sitt eget ansikte i spegeln och bli påminda om just hur vackra de är.

Sen fick jag en idé från en bild på Jessicas blogg. En lapp med sånna där riv-av-lappar, ni vet som man ser i mataffären med typ cykel-till-salu. Men här står det “Take what you need” och så kan man välja mellan Love, Hope, Faith, Patience, Courage, Peace, Passion, Bliss, Forgivness, Healing, Strength eller Beauty. Beroende på vad man behöver just det dagen. Fint va?

Jag fick en mycket bra fråga …

Jag blir mycket nyfiken på hur du kommit fram till dina val ångående din livsstil (träning, hälsa, etik och allt!). Har du några milstolpar eller har veganismen, yogan och sånt kommit naturligt efter hand? Liksom hur började din resa, fick du med dig något hemifrån eller vad har inspirerat dig? Det kanske blev lite för snokiga frågor, känn dig inte tvungen att svara! Men jag funderar mycket på vad som gör att somliga är så starkt motiverade att utveckalas och verkligen lever som de vill leva medan andra exempelvis tränar maniskt ett tag, faller tillbaka, landar i soffan och… unnar sig.
/Kak

Intressant fråga du ställer, nu måste jag tänka lite. Älskar att få frågor då jag måste tänka till!!! Jag tror inte jag har några direkta milstolpar utan det ena har nog lett till det andra ganska naturligt. Jag är uppvuxen i ett hem där vi alltid varit mycket aktiva och där vi ätit en välbalanserad kost utan konstigheter eller förbud, godis och läsk bara på lördagar. Och jag fick med mig en stabil övertygelse att jag duger som jag är och att min vikt och hur jag ser ut inte spelar någon roll, det är vad man gör och hur man behandlar andra som definierar om man är en bra människa eller inte.

När jag började med yoga för 10-12 år sedan var det enbart för det fysiska fördelarna, innan dess var jag en inbiten gymråtta. Men jag ville ha lika snygga yogaarmar som Madonna så jag tog en tioveckors introkurs till ashtangayoga. Men jag mådde så bra av det även mentalt så jag fortsatte och allt eftersom öppnades mina ögon för vad yoga egentligen är. Att det fysiska “bara” är en finfin bonus. Jag körde bara ashtanga när jag bodde i Sverige och det var först när jag flyttade till USA för sex år sedan som jag upptäckte vinyasan. Jag utövade vinyasa yoga rätt intensivt, de första åren mest för min egen skull och jag skulle säga att under hela 2010 var det som mental förberedeelse och med siktet på att jag skulle söka till en yogainstruktörsutbildningen, och i början av 2011 började jag min Yoga Teacher Training. I oktober 2011 öppnade jag min egna yogastudio Inner Strength Yoga. Det underbara är ju att jag just börjat min yogaresa. =)

När det gäller veganismen har jag tagit små, små steg. Jag var vegan när jag var tonåring men övergick rätt snabbt till en vegetariskt kost. Mest för att jag var rätt dåligt insatt och inte hade kunskap och sann övertygelse. Jag var helt enkelt inte redo. Sen kom en period då jag la till fisk till min kost, och ett tag åt jag även ekologiska ägg och kött. Men det kändes inte rätt så jag gick tillbaka till att bli vegetarian och slutligen vegan. Varje steg jag tagit har varit väl grundat, med masssor av kunskap och research bakom och det har aldrig känts som ett tvång utan alla val har varit så glasklart självklara. Och jag skulle säga att min känsla för etik, miljöfrågor och djurrättsfrågor har varit ett naturligt steg i denna process. För om man kallar sig djurvän måste man faktiskt vågar ställa sig frågan varför man tycker att det är ok att äta en ko eller en gris, som fått lida under tortyrliknande förhållanden, men inte en hund eller en katt. Alltså ställa sig frågan på riktigt och inte slå bort den med ”men så är det ju, vi äter kossor och grisar och har alltid gjort det”. För hundra år sedan fanns inte industrifarmar så det håller inte. Och njuter man av att vistas i naturen eller bada i havet måste man faktiskt våga se på sig själv och sitt beteende. Vad släpar jag hem från affären? Hur ser mina konsumtionsvanor ut? Hur bidrar jag till att sköldpaddor kvävs av plastpåsar, delfiner och hajar fastnar i industrifiskares nät och dränks, våra vattendrag och sjöar förgiftas av alla skönhetskemikalier som spolas ner i duschen eller handfatet, hur djur lever under utrotningshot, hur regnskogar förvandlas till öken bara för att du köper möbler i teak eller inte vill kosta på dig kaffe som är ekologiskt, fare trade och shade grown. Allt har ett pris och det är vi som får betala. De flesta människor väljer att inte se för att det blir för tungt och för jobbigt. Det känns för krångligt. Men ska din bekvämlighet och lathet verkligen gå före kvävda sköldpaddor, dränkta delfiner, miljökatastrofer och förgiftade sjöar? Det håller inte och ja, det du gör kan göra skillnad och ja, du är personligt ansvarig!

Men om man ändrar på för mycket för fort är man i princip garanterad att man kommer att falla tillbaka i gamla hjulspår. Och det gäller både träning, kost och konsumtionsvanor. Vi vet ju alla hur det går för dem som toktränar eller går på strikt diet innan sommaren eller första veckorna i januari. Om man går från noll till hundra kommer man bränna ut sig och sluta i soffan med en påse chips. Sen sitter man där och säger “jag försökte men det funkade inte”. Du försökte inte alls. Att ens använda ordet “försöka” är som att ge sig själv tillstånd att totalmisslyckas. Förklaringar och ursäkter är bara nonsens. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Kan låta krasst men så är det. Men är det så att man åker berg- och dalbana och sitter där i soffan och mår skit ska man inte älta det. Det är som det är. Nu måste man se frammåt och inte bakåt. Det gäller att sluta berätta “sin historia” för sig själv, den där historian där man säger till sig själv att man inte kan, att det aldrig kommer att gå, att man är dömd att misslyckas. Det är just den historians fel att du sitter där du gör. Så börja berätta en ny historia. Och ta nya tag. Ett myrsteg i taget.

Att jag inte får “ett återfall” när det gäller maten eller träningen är att jag valt detta frivilligt, inte för att impa på någon, inte för att någon jag känner är vegan, yogis eller fitnessfreak, inte för att det är en grej jag testar, inte för att jag vill förändra den jag är eller hur jag ser ut. Jag står 100% fast i min övertygelse och det är ett livsstilsval. Inte en diet. Inte ett bootcamp där jag jagar kilon eller räknar kalorier. Inte en snabbfix där slutresultatet och slutbetyget hänger på vad någon annan ska säga och tycka. Det är mitt liv och jag får “misslyckas” ibland, det är helt ok. Jag struntar i träningen ibland. Jag hamnar i soffan med ekologiska salsachips. Men jag ser det som en livslång resa och det är när man börjar se på det på det sättet som man “lyckas”. Och mitt mål och motto är att alla handlingar och ord till mig själv och andra ska bottna i kärlek och jag har ”tacksamhet” som mitt mantra. När du börjar fokusera på hur bra du har det och hur mycket du har att vara tacksam över kommer allt i ditt liv att föränras. If you change the way you see things, the things you see will change.
//Petra

I ♥ backbends

Jag älskar backbends. Hur det känns i ryggen, hur det öppnar upp hjärtat, hur man är totalt redo att ta emot och släppa in. Är man rädd för backbends kan det bero på emotionella låsningar, att öppna hjärtat och vara totalt sårbar. Är man rädd eller orolig gör man ju omedvetet exakt tvärtom, alltså sätter armarna i kors över bröstet och gärna rundar in axlarna och kutar ryggen. Men att inte gilla eller våga göra backbends kan såklart bero på att man är stel i ryggen eller bara tycker att det känns läskigt och obehagligt. Såklart.

Men det är inte bara att kränga bak ryggen. Då kan du göra dig rätt illa, för då klämmer du bara ihop kotorna i ländryggen. Först och främst ska du vara varm i kroppen. Börja med några stående mini-backbends, sen är cat-cow, cobra, updog, bow, camel, bridge och wild thing bra uppvärmningar för en riktigt djup stående backbend. När du ska in i en stående backbend ska du börja med att skjuta fram höfterna och sedan känna ett lyft, alltså sträck på dig och tänk att bröstkorgen lyfts upp mot taket. Tänk dock på att du ska lyfta upp, inte pressa fram revbenen. Sedan börjar du att långsamt böja dig bak. Tänk på att inte pressa för djupt, känner du smärta eller obehag i svanken ska du inte gå djupare. Blicken följer med upp och bak men var noga att inte slänga bak huvudet, nacken ska i rak linje med ryggraden. En avancerad fortsättning här är att du får ner händerna ändå till golvet och går in i en full wheel.

Så här kan en stående backbend se ut.  Jag kom inte riktigt så djupt som jag brukar (alltså detta är ju relativt, för en del är detta såklart en skitdjupt stående backbend) för att jag inte var riktigt uppvärmd och inte ville pressa mig för långt och för att det är svårt att ta bild med självutlösare och hinna springa fram och inta position.

Strandyoga för syns skull

Nope, det blev inga fler “ett kort i timmen”. Jag sa ju det. Men en bild hann jag ta i alla fall, eller det är faktiskt min kompis Eva som står bakom iPhonekameran. Strandyoga har aldrig varit min grej. Det ser najs ut men funkar inte i praktiken tycker jag. Underlaget är för mjukt och för ojämnt. Men en headstand fick jag ändå till. Mest för bildens skull. Inget skönt alls att få sand i hårbotten och rätt skakigt när underarmar och huvud sjönk ner i sanden. Och yoga med sneakers på fötterna och solglasögon i fejjan är rätt fånigt. Well, well, vad gör man inte för sina kära bloggläsare …

Yogautmaning

Jag vet, ordet “yogautmaning” är inte så bra för det är ju ingen utmaning. Det är mer en resa. Men jag skriver detta i rubriken ändå, för det är ju det som folk i allmänhet kallar detta för. En av mina vänner genomförde nyligen en 10 Day Yoga Journey och han bloggar om det i vår lilla lokala tidning. Idag är han inne på dag åtta och han beskriver förändringen i hans kropp och knopp så himla bra så jag tänkte bara kopiera det rakt av. Så att göra en yogautmaning eller en yogaresa handlar alltså väldigt lite om att bli starkare eller mer flexibel, även om det är finfina bieffekter. Det som händer är snudd på magiskt, om man bara låter det hända och inte går in med höga förväntningar, någon slags målsättning och en bild i huvudet om hur det ska kännas. Släpp taget och låt det som händer hända. Du kan läsa mitt inlägg om hur du “lyckas” med din yogautmaning här.

Even in the short eight days since beginning this journey, my familiarity with the practice has allowed me to synthesize the motions, poses and connections between my body, mind and soul. They are blending. My mind quiets more easily and readily, sooner in the practice.  Distractions from this world fuzz out into a vast sea of white noise. I awaken in another world within me that is like discovering a lost city. I am awakening to things I did not know existed. To think, they have been here all along! How amazing. How humbling. What else is there that is waiting for me to find it?
~ Bob McCandlish

Ställ KRAV på din PT eller yogainstruktör!

Både Jessica och Sara bloggar om att i princip vem som helst kan kalla sig för PT idag. Vi som konsumenter måste lära oss att ställa högre krav och vara mer kritiskt granskande. Att faktiskt ta reda på vad personen i fråga har för utbildning. Om han eller hon nu ens har någon. Idag vimlar det ju av “coacher” och “experter” och “rådgivare” så var noga med vem du tar dina råd ifrån.

Jag tycker såklart att du ska vara lika noga när du väljer yogalärare. Personligen tycker jag att det är skamligt att “yogainstruktörer” på till exempel gym bara genomgår en snabb helgkurs. Om ens det. Yoga är komplext och inget du bara kan hoppa in och köra lite hipp som happ. Det är inte bara att stretcha lite och köra några solhälsningar och krigare. Yoga är en hel vetenskap! Och nej, det räcker inte att du själv tränat yoga i några år. Det är som att jag skulle ha tränat med en PT i nått år och sedan säga nämen nu kan jag det här och kan börja ta egna klienter. I USA måste en yogainstruktör minst ha genomgått en 200h Yoga Teacher Training som ofta läggs upp under ett halvårs tid, med helhelgsklasser, hemmastudier och minst 20 timmars mentorship där man observerar en certifierar yogainstruktör. Steg två är 500h Certification. Och det finns planer på en State Certification, alltså precis som för massageterapeuter. Det innebär att yogalärare måste betala in en avgift varje år för att behålla sin certifikation, vilket förhoppningsvis sållar bort oseriösa lärare och ger yrket (ännu) högre status. Det går liksom inte att jämföra med någon som kanske har en 10-timmarsgymkurs i bagaget.

Så funderar du på att anlita en personliga tränare eller börja för en ny yogalärare, fråga vad han eller hon har du för utbildning. Hur länge personen i fråga har instruerat? Och be att få se referenser. Själv har jag kopior på alla mina certifikat hängade på väggen i receptionen. Så folk som känner sig obekväma att fråga ändå kan få reda på all sådan info innan de väljer att börja träna med mig.

Morgonpigg

Imorse ringde väckarklockan 05.45. Maken skulle upp tidigt för de har en liveburn idag med brandstationen, alltså de tuttar eld på ett rivningshus och genomför en rätt avancerad brandövning. Idag kommer dessutom brandinspektörer för att kolla brandmännens cerifiering.

Själv sitter jag här och myser med en kopp kaffe. Jag fullkomligt älskar att vakna tidigt och ha tid att hasa runt här hemma innan jag ska till jobbet. Så jag hinner surfa runt på lite yogabloggar och få inspiration, fnula på dagens Power Vinyasa-klass. Tror att jag ska ha Natarajasana a.k.a Lord of the Dance som “peak pose” idag, alltså den pose som hela passet är upplagt efter så man kan bygga upp rätt styrka, flexibilitet och förbereda kroppen och knoppen för just den positionen.

Sen är den en annan sak som har med min yogastudio att göra som upptar i princip ALL min tankekraft och energi just nu. Men jag kan och vågar inte tala om för er vad det är än. Själv har jag vetat om det i snart två veckor så jag håller bokstavligt talat på att spricka. Om allt går som det ska kan jag avslöja denna dundernyhet för er i morgon. Stay tuned!

Här är en bild på min älskade Make och Madison Hose No 1 från förra årets liveburn.

Backbend Baby!

Jag älskar backbends. Men detta är en pose som många är lite rädda för. Vi är så vana att ständigt vara framåtsjunkna att det kan kännas ovant och lite läskigt att böja oss bakåt. Dels kan det vara läskigt rent fysiskt, vi är rädda att ramla baklänges. Men det kan även vara läskigt mentalt. För att böja oss bakåt måste vi verkligen öppna hjärtat och vi är helt sårbara. Många slutar därför långt före deras fysiska gräns, det mentala sätter stopp och de vågar inte släppa på den inre kontrollen. Så istället för att direkt komma ur posen och säga att det gjorde ont eller inte funkade, pröva att stanna och andas. Använd din andning till hundra procent här, lyssna på andetagen och låt dem hjälpa dig att stänga ute alla de där andra tankarna som säger att du vill ut ur posen snabbare än kvickt. Sen är det viktigt att du lär dig skillnaden mellan good pain och bad pain. Är du ovan kommer det att vara obekvämt och kanske spänna till i ländryggen. Det är normalt och inget farligt. Men det sagt, ta det lungt och försiktigt. Försök inte att pressa dig upp i en full wheel det första du gör. Det finns såklart en anledning att dessa backbends alltid ligger i slutet av yogapasset. Du behöver värma upp ryggraden med mini backbends, forward bends och twist för att göra kroppen och knoppen redo. Öva sedan ofta på dina backbends. För varje gång ska du se att du kommer djupare och vågar släppa taget. Tänk sedan att du inte ska böja bak ryggen (vilket många gör, de bara slänger sig bak och alltså trycker ihop kotorna i ländryggen). Tänk att du ska förlänga ryggraden, känns hur din bröstkorg lyfts upp (tänk på att inte pressa fram revbenen, för då  pressar du ihop ryggkotorna, tänk “lyft”) och höj hjärtat mot taket. Sen går du in i din bakåtböjnig.

Briohny Smyth från Equinox (ni vet hon som “went viral” på nätet med sin godmorgonyoga-film) har släppt en ny film med fokus på just backbends. Fortfarande i underkläder av någon oförklarlig anledning. Men anyway, det är makalöst att titta på henns totala kontroll. Men tänk på att detta är en mycket avancerad sekvens så please don´t try this at home people …

 

10 Day Yoga Journey

En av mina stammisar på Inner Strength Yoga testade nyligen att köra en 10-dagarsyogautmaning, alltså då man praktiserar yoga i tio dagar i sträck. Denna utmaning kan vara så lång man själv vill, vanligast är att man kör 30 dagar. Själv har jag kört ett par 30-dagars, en 60-dagars och så tänkte jag göra en 90-dagars men sen tappade jag räkningen någonstans kring 80. Nu praktiserar jag yoga varje dag så det känns lite onödigt att ens räkna. Men tanken är att du får in en rutin, och det supercool att uppleva vad som händer i knopp och kropp. Framför allt kommer du att märka skillnad rent mentalt, efter ett tag blir det enklare att komma in i “the yoga state of mind”. Det blir nästan som att slå på en lysknapp.

Min vän som körde tio dagar bloggar om det i vår lilla lokaltidning. Så här skriver han i det första inlägget om mig som yogalärare och jag kan inte annat än att buga djupt i tacksamhet.  ♥

I have chosen Inner Strength Yoga on Wall Street in Madison and Petra Axlund Stegman because I trust her to safely teach and lead me so I might re-connect with parts of myself I have lost. Her physical strength, unyielding commitment to the role of breath over posture with a deep reservoir of spirituality is expressed in her yoga and quite a unique combination to me. I introduced myself to her two weeks ago after seeing an Inner Strength Yoga article on patch.com. My massage practice at the Scranton Seahorse Inn is literally a 2-minute walk from her location on Wall Street! After taking two of her classes, I felt she was the right teacher for me to do this journey.

Inställd yogasafari NYC

Det är jättetrist men tyvärr måste vi ställa in min yogasafari till New York som skulle gå av stapeln första veckan i juni. Detta på grund av för lågt antal anmälda deltagare. Vad detta beror på är svårt att säga, typ varenda tidning i Sverige skrev ju om resan och i princip alla jag pratade med tyckte att det lät hur cool som helst. Men förmodligen hänger det på priset. Drygt 11 000 kronor för en vecka i New York kan kanske tyckas lite dyrt, fast då ingick boende (som är rätt dyrt i NYC) och mig som heltidsyogaguide. Och sen ska alla inblandade få betalt också och då hamnar priset som det gör.

Men Inshape Travel och jag kanske hittar på något annat roligt framöver. Själv skulle jag kunna tänka mig en yogasafari till Los Angeles. Eller varför inte en yogaresa med mig som yogainstruktör till en paradis-ö i Karribien? Sen skulle jag inte tacka nej till att vara yogainstruktör på en resa till Bali (står typ överst på min bucket list), Borneo (jag har varit där fyra gånger och älskar den ön), Nepal (aaaah, drömresmål nummer ett), Sri Lanka (har varit där och det är helt underbart och lite “Indien Light”) eller någon annanstans dit Inshape Travel arrangerar just yogaresor. Kolla in alla resmålen här.

Var går din drömyogaresa om du fick bestämma och om priset inte spelade någon roll?

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 27 other followers