Jag har ju som ni säkert vet ett gäng Rescue Cats här hemma. Hanen Griswold är snäll som ett lamm men honorna Selma och Sigrid är ständigt i luven på varandra. Igår natt fick de för sig att fräsa, morra och köra en high speed chase genom lägenheten, via sängen där jag låg och sov och slutligen upp i deras klätterträd. En av dem (tror att det var Selma för hon är lite tyngre) landade på mitt ansikte och tog sats med urfällda klor. Inte ett så skönt sätt att bli väckt på mitt i natten kan jag säga. Jag har ett gäng rivmärket i ansiktet – ett vid ögonbrynet, två under ögat att ett rätt “djupt” på ögonlocket. Tur att mitt öga var stängt för annars hade nog ögat rykt (eller ja, hade mitt öga varit öppet hade jag ju varit vaken och ingen katt hade sprungit över mitt ansikte). Urk, jag kan bara föreställa mig hur det kommer att svida när jag svettas på träningen. Well, well. Ni kan kalla mig Scarface från och med nu …

Den osminkade och blodiga sanningen.

Såret på ögonlocket svider som f-n.

Jag är inte direkt supersmal men kallas ibland för benig. Jag har helt enkelt ett stort skelett, eller nått. Jag har knotor som står ut, knogiga händer och fötter, ryggkotor och höftben som är ganska synliga och skulderblad som jag kan få att stå ut som vingar. Haha, enligt den här beskrivningen låter jag ju som ett freak. Ingen kontaktannonstext precis. Men på den här bilden måste jag ju säga att jag verkligen ser benig ut. =)

Inget brutet men ortopeden jag har tid hos på måndag ville ändå kopior på mina röntgenbilder. Ganska kul att se hur man ser ut …

Var på återbesök hos min läkare idag och kollade handleden. Den är fortfarande svullen men jag har inte ont. Fast det beror kanske mest på att jag gått på anti-inflammatoriska och lätt smärtstillande piller. Nu ska jag dra ner på dem så får vi se om det verkligen blivit bättre eller om smärtan kommer tillbaka. Spännande! Men eftersom svullnande har inte gått ner så nu har jag fått tid hos en specialist, nästa måndag ska jag besöka en ortoped och förhoppningsvis få svar på handledsgåtan. Det kan vara så att det är en cysta. Och nej, freaka inte ut nu gott folk för en cysta på ett sådant här ställe är i 9 fall av 10 helt ofarliga och godartade.

Nope. Nu är jag helt slut efter dagens jobb, läkar- och sjukförsäkringsdravvel så nu ska jag lägga mig på soffan, dricka kaffe, mumsa knäckemackor och kolla på Eclipse. Sådetså.

Jag har haft lite strul med min högra handled i typ tre veckor nu. Har inte skrivit om det för det har liksom inte gjort ont (så ofta) och jag har kunnat träna på som vanligt. Men det har varit lite ömt, jag har haft tillfällig smärta då och då och dessutom har det varit lite småsvullet hela tiden. Och ja, det fattar även jag att även om man inte har direkt ont är det såklart inte ett friskhetstecken att ha en svullnad som inte ger med sig på så länge trots anti-inflammatorisk salva och ice pack. Så jag släpade mig iväg till läkaren igår. Hon tog en titt, skrev ut anti-inflammatoriska tabletter och bestämde ganska snabbt att hon ville skicka iväg mig till Yale New Haven Hospital för röntgen och blodprover. Och som jag sagt förut, den amerikanska sjukvården är världens bästa – om man har sjukförsäkring bor på “rätt” ställe vill säga. Jag fick vänta i max 10 minuter innan läkaren kom och hämtade mig och allt var klart på kanske 45 minuter. Så nu måste jag bara vänta på resultaten och enligt läkaren kan jag fortsätta att träna och leva som vanligt, så länge det inte gör ont är det ok.

Men lite fundersam är man såklart över vad det kan vara. Vet att de tog fem till sex rör med blod för att testa för inflammationer, reumatism (min mamma har det), lime desease och massa andra saker som jag har noll koll på vad det var. Och röntgen borde ju inte visa något, hade jag haft ett benbrott eller en spricka borde det väl ha gjort ont. Särskilt då jag kör yoga och har så mycket tryck på handleden.

Ni håller väl tummarna och hoppas på det bästa?

Jag har gått och fått dubbelsidig hälseneinflammation tror jag. Har haft känningar i höger hälsena ett tag så jag har vilat från löpningen i en vecka. Så igår på min promenad (i lugnt tempo, ingen power walk) började jag känna mig lite öm även i vänster hälsena. Grrrr! Förmodligen beror det på att jag sprungit nästan uteselutande på asfalt på senaste tiden (ren lathet då jag inte orkat sätta mig i bilen och köra de fem minuterna till Hammonasset State Park där man kan springa på grusslinga). Det hörs inga små knastringar när jag masserar och de är inte svullna så det tyder iaf på att det inte är någon akut inflammation. Men det får helt klart bli daglig massage med Voltaren, köra spikmattan på vaderna och vila (från löpningen alltså – jag kommer såklart att kunna fortsätta köra yoga, dock ta det lugnt med hälarna i typ stående hund, och styrka med kettlebells). Om några dagar drar jag nog igång med rehab i form av eccentriska tåhäv (gå upp på tå och bromsa på vägen ner).

Men usch … jag gjorde just misstaget och bild-gogglade på Akilles Tendon Surgery. Fy faaan vad äckligt!!! Men snacka om att bilderna gör att man inte komemr att utmana ödet och springa med inflammerad hälsena. Ni som inte är veklingar och äckelmagade kan kolla in bilden här. På egen risk … =)

Alltså jag säger bara en sak. AJ! Min nackvärk, som enligt kiropraktorn är en rejäl sträckning med nerver i kläm, gör svinont! Det som började i nacken har sakta men säkert strålat sig ut. Först till skulderbladet, sen ut i axeln och nu gör det ont ända ut till armbågen och vidare ut i handen. En skum feeling, känner mig nästan domnad i armen. Kiropraktorn tror att det kommer att sitta i ett par dagar. Minst. Urk! Så jag får nog skippa löpning imorgon (en pw får jag nog till) och känna efter hur det är på lördag. Kan jag inte gå på min yoga kommer jag att bli värsta surpuppan! Nej, nu ska jag hämta mer Ice Packs (enbart behandling med kyla, värme kan göra det värre i det här stadiet), ta en värktablett, gå och lägga mig och tycka fett synd om mig själv.

Igår var vi på dop (min Brother-in-law och Sister-in-law döpte sin son och Maken var the Godfether). Efter dopet var det dopkalas på deras back yard. Det var hett som vanligt men det hindrade inte mig och Maken från att bränna av en match badminton. Som vanligt har jag svårt att bara spela på kul, det blir till att räkna poäng och jag vill vinna. Såklart! Men jag tror tyvärr att det blev ett par för många tvärtnitar hit och dit för idag är jag rejält öm i hälsenan. Det blev ju liksom ingen uppvärmning att tala om. Under morgonens löpning kände jag först ingenting, men efter halva rundan började det göra lite ont. Så jag varvade löpning med power walk men fick till slut ge mig och bara köra pw. Sen när jag kom hem var jag fortsatt öm och det blev säkert inte bättre av att jag ganska direkt satte mig i bilen och åkte till Home Depot, en biltur på cirka 45 minuter t/r med massa trafik och gas och broms om vartannat. Nu sitter jag här men en ömmande häl och hälsena, har stödstrumpa för säkerhets skull och smörjt in med Joint Heat. Hoppas verkligen att det ger mied sig tills imorgon. Någon inflammerad hälsena vill jag inte veta av!

Ja, rubriken är kanske lite väl dramatisk men dagen började helt klart med buller och bång. Mest bång. Jag hasade ut i köket för att koka kaffe, rodda frulle och fixa Makens lunch. Och så skulle jag försöka nå hans Graham Crackers som han gillar som mellanmål och de låg såklart överst i skåpet. För att nå dem skulle jag kliva upp på en stol, men trött som jag var missade jag lite i steget så istället för att kliva upp på stolen gled foten av och jag ramlade ner och hela underbenet skrapades mot stolsitsen i fallet. Ni vet precis där på skenbenet där man bara består av skinn och ben. AJ! Satan vad ont det gjorde. Svullnade upp direkt och blev blått och dant. Supersnyggt nu när kjol- och shortssäsongen är här. Not! Men man ska ju tänka positivt. Ingen stukad vrist. Inget kraschat knä. Ingen ömmande höft.

Ok, jag vet att detta förmodligen börjar bli tjatit. Men jag kan ju inte träna så det blir en hel del snack om mitt fotskrälle. Idag är det faktiskt lite bättre, sakta men säkert går det år rätt håll. Jag har inte behövt smärtstillande på snart 24 timmar och jag går med stöd av en krycka nu och kan stödja lätt på foten. Men jag ropar inte hej. Kommer att hålla mig stilla idag och imorgon. I värsta fall får väl en krycka följa med på resan … Haha, då får jag väl boarda flygplanet först. De brukar ju släppa på “handikappade” och småbarnsfamiljer först. =)

Imorse vaknade jag och foten var lite svullen och röd. Så jag hoppade snabbt upp på kryckorna och satte mig med den i högläge och hoppas att det bara berodde på ansamling av vätska och blod eftersom att jag legat ner i sängen i många timmar (har haft en kudde under foten men den for såklart åt sidan när jag sov). För går det röda inte ner är risken att det kan vara en infektion. Och enligt mina läkarpapper ska man söka “immediate medical attention” då. Hilfe! Inte mer otur nu!!! Men jag kan glädja er med att det röda gick ner ganska direkt efter att foten kom upp en bit. Puh! Jag fick ett gäng paniktankar under de minuterna kan jag säga … infektion, komplikationer, aldrig springa mer, amputation. Haha, ja här är man en Drama Queen kan jag lova! När det gäller skador som kan påverka min träning erkänner jag villigt att jag har en tendens att få p-a-n-i-k. Jag lider helt klart av skadeskräck!

Så här sitter man och kan inte annat. Foten är öm, lite domnad, stel, lite svullen och så fort värktabletterna slutar verka kommer smärtan krypande igen. Idag är det dag tre så nu jag hoppas på raketfartsförbättring. Måste, måste, måste vara bra och kunna gå på foten tills på söndag. Three days and counting.