Urk. Jag har efter mycket om och men tvingats erkänna för mig själv att jag har problem med min axel. Jag har försökt skaka av mig det, ignorera alla symptom och låtsas som det regnar (som jag så ofta gör … varför lär jag mig aldrig?). Jag har känt av min högra axel ett bra tag med de senaste två dagarna har det liksom blommat upp och jag har vaknat på nätterna av att det gjort skitont. Det sitter i axeln, på utsidan ner mot biceps och strålar även bak mot skulderbladet. Såklart beror det på överansträngning och att jag flowar med så pass mycket i mina yogaklasser i kombo med att jag sitter mycket framför datorn. Jag leder ju tolv pass i veckan och under varje pass kör vi säkert ett femtiotal chattarangas, massor av high planks, side planks, arm balancing, handstands och alla dessa poser är såklart påfrestande för axlarna. Men jag har styrkan – så det har gjort att jag kunnat komma undan med det här så pass länge. Men nu verkar min axlel satt stopp. Tänk att jag alltid väntar så länge innan jag gör något åt mina skador. Jag ger ju goda råd till andra men verkar inte ha lärt mig att lyssna på mig själv. Suck …
Snackade just med min sjukgymnast/kiropraktor (han som lagade min trasiga höft och kurerat mina krångliga knän) och han sa att det förmodligen är tendonitis eller så kallad kalkaxel och att vila, vila, vila är det enda som gäller. Och jag ska använda mitt ice pack från Moji Knee (utformat för knäna men det går lika bra för axel), smörja in med Voltaren och knapra anti-inflammatoriska piller. Jag testar allt detta under en vecka och blir det inte bättre går jag till läkaren. Tänker även att pimpa mina juicer med anti-inflammatoriska godsaker som kelp, ingefära, gurkmeja, grönt te, blåbär och broccoli.
Eftersom att jag utmanar mig själv just nu att se allt från den ljusa sidan, se alla motgångar som något jag kan lära mig något av, en möjlighet att växa och utvecklas så försöker jag se detta som något bra. Nu är min utmaning att gå från en att vara en flowande yogalärare till en som mer går runt och pratar och korrigerar. Jag har absolut inga problem med att ge verbala instruktioner eller att fysiskt korrigera. Men när jag flowar med kommer sekvenserna liksom av sig självt, jag går hundra procent på känsla och får inspiration in the moment. Det här kommer helt klart bli en utmaning …
Min nygamla bästis från Moji. Vi kommer helt klart att hänga ett gäng framöver.
Åh vad tråkigt! Drar själv lätt på mig inflammationer så jag vet hur det känns :-/ men superbra att du är en sådan människa som kan vända allting till något positivt! och jag tror att du kommer utvecklas jättemycket av denna utmaning! :)
Man måste försöka se det positiva i allt tycker jag (även om det är en utmaning ibland).
råd är alltid enklare att ge till andra… ;) hoppas den läker snabbt!
Ja, så är det nog. Märkligt att man inte kan lyssna på sig själv. =/
Hoppas på snabbt rehabbande. Ta hand om dig.
Tack, jag hoppas oxå på det.
Om jag får komma med en “ljusa sidan” synpunkt som verkligen kommer från hjärtat så har de yogalärare jag haft som jobbat med egna långvariga skador varit MYCKET bättre på insyn, justeringar, anpassning och att prata om balans, mentala utmaningar, tålamod osv. än de som varit så starka och smidiga rent fysiskt att de bara kunnat köra på och helt enkelt komma längre och längre i varje asana (t.ex. föredetta dansare). Man kan känna till i teorin men ändå inte verkligen känna inom sig hur det är att jobba i samklang med en kropp med begränsningar. Jag tror även att det finns en djupare mening med yogaskador – dvs. att de fungerar som våra lärare och inte förrän vi lärt oss de lektioner skadorna velat meddela så läker vi ihop och kommer vidare.
Axelskador är så otroligt vanliga i ashtanga-typ sekvenser därför att många (jag också när jag tränade ashtanga) försöker sig på asanas som vi inte har smidigheten och core-styrkan än att hantera på ett för axlarna skonsamt sätt . Så dina egna skador och begränsningar är ett fantastiskt tillfälle för dig att bli en ännu mera insiktsfull yogalärare som kan skydda och läka dina elever bättre.
Som du själv så klokt skrev för några månader sen – yoga är det som äger rum mentalt och inte i första ledet kroppsligt :) .
PS. jag menade förstås inte att DU inte skulle ha smidigheten och coren för svåra asanas utan att JAG – och många jag kände – hade det problemet och därför lyckades med konststycket att förstöra axlarna och få minskad rörlighet GENOM vinyasa…
Jag har styrkan och i viss mån smidigheten, det vet jag. Det jag däremot brottas med är den där gamla tävlingsinstinkten som ligger och bubblar under ytan. Den från min gamla tid som idrottsutövare, styrketräningsfreak och triathlet. Den som gör att jag har svårt att spela sällskapsspel utan att ta det på blodigt allvar. Den som gör att jag pressar mig för långt, helst till jag känner blodsmak i munnen, som gör att jag inte lyssnar på kroppen eller lyssnar innåt, den som upprepar mitt gamla mantra “no pain, no gain” på repeat. Det är såklart den som spökat även nu (haha, nej ingen blodsmak i munnen när jag kör yoga) för jag kände av axeln redan för en-två månader sedan men har kört gasen i botten och låtsats som det regnar. Silly me!!!
Precis så som jag försöker se det – som en incident som jag kan ta lärdom av. Jag själv har haft ett gäng skador (förslitning av höft, trasiga knän, ryggont, onda handleder osv) så jag har kunnat relatera rätt bra och har sedan jag började undervisa haft benhårt fokus på teknik och hur man kan undvika och förebygga skador. Jag har några klienter med allvarliga skador och problem och då när de är i klassen känner jag att jag fokuserar ännu mer på det, man blir påminnd på ett bra sätt. Och du har så rätt att axlarna lätt tar stryk, i vanliga och “enkla” poser som till exampel chattaranga och updog är det så många som kraschar eller hänger på axlarna pga obefintlig styrka. Jag är ofta där och petar och får dem att köra chattaranga på knäna och kobra istället för updog (även om det ta lite övertalning för de vill så gärna köra “den riktiga” posen och ser det som ett “misslyckande” att ta ett stag tillbaka). Eller folk som svankar på tok för mycket i alla Warriors och alltså klämer ihop kotorna i ländryggen eller slänger bak huvudet i de poser då de ska titta upp och klämmer nackkotorna. Det slutar med ryggont och ont i nacken.
Håller HELT med dig att denna axelskada är min lärare. Jag kände det tydligt redan igår då jag inte kunde flowa med klassen eller demonstrera. Jag “tvingades” ur min comfort zone och lägga fullt fokus på de verbala instruktionerna och korrigeringar. Det var så häftigt!
Jag kommer att skriva ett ingående inlägg om yogaskador framöver so stay tuned.
Jag tänkte ungefär som Annika här. Både inom kampsport och yoga har jag märkt att de lärare som själva haft en skada har varit avsevärt mycket bättre på att förklara och på att jobba hjärtligt med grunderna. De har haft en mer passionerad vilja att eleverna verkligen ska förstå och kunna det fundamentala innan man går vidare. Somliga andra, utan skadeinsikt, pressar på med lite för avancerade tekniker ibland.
Så: skada = insikt och lärdom (som du redan konstaterat) fast trist ändå, förstås! Hoppas att du läker snabbare än Wolverine!
En annan sak, en nyfiken fråga: hur använder man kelp?
Håller med dig. Har man själv upplevt och gått igenom en sak här man såklart lättare att relatera. Jag köper ekologisk kelp som pulver och har i mina juicer och smoothies. Men man kan använda den färsk eller torkad och ha i typ sallader.
Massa krya på!