Egoyoga

Hurra! Idag är det torsdag och dags att åka och träna yoga. Alltså träna själv, inte leda en klass. Det blir andra gången sedan jag öppnade min studio i september som jag kommer iväg på detta. Har helt enkelt inte haft tid, och när jag har haft tid har jag inte haft ork. Två egna yogapass om dagen tar på krafterna och när de är avklarade har yoga varit det sista jag varit sugen på. Andas och lever ju yoga dynet runt. Vila har varit prio. Eller helt annan typ av träning.

Men nu har jag faktiskt planerat mitt eget schema på Inner Strength Yoga så det ska passa min egen träning på just torsdagar. Har mitt första pass först efter lunch och då är det gentle yoga. Så jag har gott om tid att åka till Riverdog Yoga och låta Jennifer (min guru) pressa och utmana mig på Heated Power Vinyasa Yoga. Love it! Så underbart att få gå helt in i mig själv, att slippa prata och inspirera andra. Missförstå mig rätt, jag älskar att vara instruktör men det är underbart (och ett måste) att få vara ensam i min egen yogabubbla ibland. Det svåra är dock att stänga av yogainstruktörsknappen och inte tänka “oh, vilken bra sekvens, den måste jag komma ihåg och köra själv på nästa pass”. Andas in lugn, stillhet och inre tystnad och andas ut och släppa taget om yogaplanering och uppläggsstrategier.

Hur funkar de för er andra (yogalärare eller andra instruktörer). Lider ni av samma åkomma då ni tar en annan instruktörs klass? Vad har ni för knep att “stänga av”? För mig brukar tio djupa andetag hjälpa.

About these ads

8 comments

  1. När jag dansar är det jobbigt att stänga av för det gör jag på andras pass oftast för att bli inspirerad. Men i yogan är det lättare, då gör jag som du andas och fokuserar. Nu har jag anmält mig till mysore träning bara av just den orsak som du beskriver så väl, jag vill ha min egen bubbla. Dessutom siktar jag också på vinyasa träning på torsdagar. Men men ..ofta är man entusiastisk i början av terminen men få se hur det går med heltidsjobb och 4-5 pass/ vecka.

    1. Ja, går man på yoga för att inspireras (vilket inte behöver vara fel) så blir det ju inte riktig yoga för ens egen del. Jag försöker få in minst ett eget pass per vecka där jag kan gå in i min bubbla. Utöver det kör jag på egen hand i min egen studio och såklart de klasser som jag leder (jag flowar ofta med klassen men går runt då och då och korrigerar så det blir rätt tuff träning för mig ocks). 4-5 pass per vecka borde inte vara några problem … om du tillåter dig själv att kanske bara köra en solhälsning eller två hemma på mattan dagar då tid och ork inte finns. Det kan räcka så.

  2. Måste vara härligt att få lite egen-tid efter en sådan intensiv höst också! Det är du värd! :) Oavsett om du lyckas gå in i din egen bubbla eller fastnar i “inspirations-träsket” så tror jag att så länge du tänker och känner att du i alla fall fick ut något av passet – oavsett om det är inspiration eller gå in i dig själv – så är det en vinst. Jag försöker tänka så med all träning, även om den blev för kort, jag inte kunde fokusera.. att jag i alla fall tog mig tid till mig själv, jag bytte om, jag gjorde i alla fall de minuter jag gjorde.. Men sen tror jag att du är så proffsig att du lätt kan ta dig tillbaka in i bubblan om det skulle behövas ;-)

    1. Du har så rätt, ett utfört pass är alltid bättre än ett icke utfört pass. Och ja, jag har ganska lätt att komma in i ett “yoga state of mind”. Det är en träningssak, ju mer man tränar och får in en regelbundenhet destå snabbare går det att stänga av den yttre världen, gå in i sig själv och sin andning.

  3. En kompis var hemma igår hos mig och vi började prata lite om yoga. Då nämner hon kundiliniresning och att det är döläskigt! Jag kollade lite och du har skrivit lite om kundiliniyogan, men, jag vet inte vad jag ska tro, men om man utövar annan yoga, kan man “råka ut för” sådan resning isåfall? Har du hört talas om detta? Jag har läst lite på nätet, och vet fortfarande inte vad jag ska tro, men det låter väldigt obehagligt.

    1. En kundaliniresning är vad man lite förenklat kan kalla för ett “inre uppvaknande” och är man inte redo för det kan det poppa upp obehagliga symptom som ångest, rädsla, upphetsning eller att man känner sig “hög”. Det kallas för en “sned kundaliniresning”, alltså att uppvaknandet gått snett. Att det heter kundaliniresning är för att just kundaliniyoga är väldigt konfronterande (används ofta inom drogrehabilitering av just denna anledning) och man “tvingas” konfronteras med känslor som man kanske trängt undan. Men en diplomerad kundaliniyogainstruktör kan allt om detta och kan leda dig rätt. Du behöver inte vara orolig. Jag personligen har aldrig råkat ut för detta eller ens träffat någon som har det och då har jag utövat yoga i drygt tio år (och alltså träffat rätt många yogisar). Du behöver inte oroa dig för att råka ut för detta om du tränar annan sorts yoga.

  4. Tack. Skönt att höra.
    Jag vill nog hålla mig här och nu och inte “sväva iväg” på det sättet. Det tar tydligen oerhört mycket energi och för mig låter det lite halv psyko.. som en annan dimension. Men kroppen är komplex så jag har ingen lust att exprementera med detta.

    1. Det är något man inte ska göra förens man är redo. Om du tränar yoga regelbundet i flera år kommer du kanske att komma dit en dag. Det är inget man behöver vara rädd eller orolig för (det händer inte av sig självt hipp som happ utan krävs mycket jobb och övning) och görs det på rätt sätt kan det vara rätt häftigt.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s