Eftersom att förra inlägget var en djupdykning kan vi lika gärna fortsätta på det spåret. Alltså om det här att leva sin passion och leva sitt liv fullt ut. Det ligger mig själv så varmt om hjärtat att jag kan prata om det i timmar (haha, fråga min man och mina bästa vänner så får ni höra …). Jag tror nämligen att det är så här – lever man inte i sin egen sanning så kommer man aldrig att bli helt lycklig eller blomma ut som den person som man har förutsättningarna att bli. The truth will set you free som någon så fint har sagt.
Nu menar jag inte att man måste gå runt och bära på en förfärlig och mörk hemlighet (även om en del gör det). Det kan vara att man köper vräkig bil, flashiga kläder, senaste mobilen och stor villa på kredit. Man gör det för att visa upp en fasad utåt, visa upp en bild som inte är sann, att med materiella ting försöka visa hur lycklig man är. Men saker kan aldrig köpa lycka. Och man lever en lögn. Jag tror att denna osanning kommer att blockera dig, den hänger över dig och ditt liv som en blöt yllefilt. Eller som att vara en instängd guldfisk i en skål. Och för att spinna vidare på det exemplet jag just drog – den dagen du klipper kreditkortet, säljer dyra bilen och slutar leva över dina tillgångar för att visa upp en fasad ja då kommer yllefilten ramla av och du kommer att kunna bli lycklig. På riktigt.
Denna livslögn kan såklart visa sig på en massa olika vis. Men i grunden handlar det om lögner man säger till sig själv och till sin omgivning för att måla upp en bild som inte är sann. Man skrattar högst och pratar tills man tappar andan om hur fasligt lycklig man är och hur fantastiskt allt är. Och sen går man hem, stänger in sig i badrummet och sätter på vattenkranen och spolar i toan så att ingen ska höra att man gråter.
Livet är ingen tävling om vem som kan låtsas vara lyckligast. Och jämför dig inte med “alla andra” som verkar vara så mycket lyckligare och bättre än dig. Det är formodligen dem som går hem och gråter i skvalet till den rinnande kranen. Eller så är det så ironiskt att de jämför dem sig med dig och önskar att de hade ett lika perfekt liv som du. Är det något jag lärt mig genom åren är det att jag vet vad som är bäst för mig, jag vet vad som gör mig lycklig och vad som är min sanning. Och jag jämför mig inte med någon annan. Länge. För visst har jag gjort det. Visst har jag levt bakom min egen fasad. Med fina jobbet på fina tidningen där det viktigaste var att se min egen bylinebild. Ljusa och fräscha lägenheten i Bromma, söderläge, öppenspis och BMW:n parkerad utanför på gatan. Parmiddagar med dyraste skumpan och ryskaste kaviaren. Semesterresor till länder som folk knappt visste fanns. Förlovad med rätta killen med högavlönade finansvalpsjobbet.
Men till slut tog jag mod till mig och stoppade den där filmen som snurrade, den där filmen som skulle föreställa mitt liv. Jag stannade upp. Jag började andas. Och slutade ljuga för mig själv. Slutade vara statist i mitt eget liv. Och först då kunde jag släppa in lyckan i mitt liv på riktigt. Och hade jag inte vågat bryta upp från “det perfekta livet” hade jag aldrig träffat Mannen i Mitt Liv. Aldrig sadlat om och blivit yogainstruktör eller än mindre öppnat egen studio. När man börjar leva i sin sanning då öppnar sig världen och de oändliga möjligheterna.
Very true! Och för att komma dit måste man våga riskera att det inte alltid blir som man tänkt sig. Jag brukar säga att om jag är tillräckligt intresserad av något så “blundar jag och hoppar”. Oftast går landningen alldeles utmärkt :-)
Absolut. Och det där “som man hade tänkt sig” är ju ofta en bild man fått för sig att man måste leva upp till.
Så sant på alla sätt det du tar upp. Det gäller att lyssna på sig själv och leva det liv man själv vill och inte leva efter ett visst förväntat mönster eller ett liv så som andra tycker att man borde leva. Det kan förvisso vara svårt att inte jämföra sig med andra men man ska komma ihåg att man bara ser toppen på isberget då man ser andra. Det finns så mycket man aldrig ser. Sedan är det verkligen så att pengar och saker inte kan köpa en lycka. Du blir inte lyckligare för att du har allt man bör ha eller en stor och lyxig villa. Visst underlättar pengar i livet men de i sig ger inte lycka. Lycka kommer innifrån en själv när man känner sig tillfreds med sig själv. :-)
KRam!
Så sant! Man vet ALDRIG vad som försigår bakom stängda dörrar. Ett par kan se lyckliga ut på ytan men leva i ett helvete när ingen ser på. Det är just därför man inte ska jämföra sig med – eller dömma – andra. Och självklart kan pengar göra att man slipper oroa sig för räkningar och självklart kan pengar sätta guldkant på tillvaron. Läste någonstans att gränsen för hur mycket lycka pengar kan köpa går vi $70 000 per år (årsinkomst alltså). Just $70 000 gjorde att man slapp oroa sig och kunde njuta av livet. Men tjänar man mer gjorde det inget skillnad på hur lycklig man kände sig.
Det är spännande frågor, som jag själv brottas mycket med. Jag tänker ofta att jag har hamnat helt fel; att jag inte alls passar in i den miljö där jag arbetar, att jag borde vara någon annanstans. Inte privat, men professionellt.
Men samtidigt kan jag se en poäng i att jag är just där jag är (på en plats där din ex-fästman kanske gick, där vi utbildar just finansvalpar…;-).
Jag tjatar och tjatar och tjatar, år ut och år in, om vikten av att studenterna hittar sin egen sanning och följer sin passion och ibland lyckas jag skapa kurser där de just ska få chansen att göra det, trots att mina kollegor kallar det för “flum”. Jag vet att det har betytt mycket för många studenter, och jag tänker att sanningen ibland kan vara att hjälpa andra att hitta den. Oavsett i vilken miljö det sker.
Men det är förstås en stor fråga: ska man försöka förändra system inifrån eller ska man ställa sig utanför, när man inte delar de grundläggande värderingarna? Kan man bidra med något gott eller legitimerar man bara något som i grund och botten är sjukt (som världens finansiella system)? Kan den egna sanningen inbegripa att försöka förändra andra; om man ser att det hjälper både dem och världen? Eller ska man enbart leva som man lär?
Åh, jag har massvis av tankar om det här och håller just nu på att skriva en artikel om en jättespännande kurs vi genomfört ett par år i rad, där våra studenter får arbeta tillsammans med konststudenter. En av de stora lärdomarna, som återkommer om och om igen, är att ekonomstudenterna själva saknar att få utveckla sin passion. De tycker själva att de är alldeles för utifrån-styrda: som studenter hetsar de efter betyg och senare i arbetslivet blir det efter status och pengar. Inte nog med att det skadar dem själva, det skadar också samhället!
Därför känns det så oerhört väsentligt att vara på “fel” plats – i ett försök att uppmärksamma de här frågorna där.
Jag tycker att det låter som om du är på rätt ställe. Du gör säkert mycket större skillnad i dina elevers liv än du tror. Det behövs ju en motvikt särskilt i finansvärlden.
Takk, Petra, takk for at du bjuder på deg selv og at du deler med oss andre!
Kan det jag skriver om få någon att börja drömma sina egna drömmar eller säga “hmmm, jag har aldrig tänkt på det på det sättet förut” är min lycka gjord!
Klart tänkvärt … vi har alla vandrat vår väg dit vi är idag. Oavsett vad man väljer att ägna sitt liv åt, tror jag det är oerhört viktigt att just stanna upp lite då och då, ta sig tid och fundera ut vart man vill att vägen ska gå. När jag var yngre levde jag på och flängde som en jehu. Inte för att jag hade en massa pengar, snarare tvärtom, men jag var så rädd för att stanna upp. Jag ville ju inte missa något.
Min kropp har visat vem som bestämmer och hade det inte varit för de jobbiga bakslag jag haft, hade jag inte uppskattat livet så som jag gör idag. Jag tar absolut inget för givet.
Så sant! Det är ju av misstag och bakslag som man växer som människa, mognar, lär sig uppskatta det man har och känna empati för andra. Jag tror att de som fortsätter att leva i 180 knyck i timmen gör det för att de inte vågar stanna upp. För det är lite läskigt att se sig själv i vitögat.