Det är mycket snack om svenska Biggest Loser. Mycket sågningar. Vid fotknölarna. Jag ska ärligt säga att jag missade senaste avsnittet, det kanske säger en del om hur intresserad jag är att titta. Men å andra sidan är jag inte särksilt pepp inför den amerikanska versionen heller. Jag menar kom igen, det är ju samma sak år efter år. De är inne på Season 10 nu. Och nästan inget har förändrats (bästa säsongen var Season 4 när Jillian tränade The Black Team ute i öknen, där fick man iaf tips och ideer på annorlunda och rolig träning). 

Men det är trist att bara för att man inte gillar en grej så känner man “the need” att hacka ner på någon annan. Alltså inte på programmet i sig utan personligen. Visst är Jessica Almenäs kanske lite stel men att kalla henne för “en skönhetsdrottning” (en läsares kommentar på bloggen Träningsglädje) precis som om det var det enda hon var är så lågt. Vad menar man med det? Hon är faktiskt även före detta basketbollspelare. Och har jobbat med tv i åratal. Är det faktum att hon var med i Miss World för tolv år sedan verkligen det man vill dra upp som argument? Lågt!

Men lägst tycker jag ett kolumnisten Hillevi Wahl sjunker. Först kallar hon Biggest Loser för “förnedrings-tv”. Vad är det som är förnedrande med att människor, som frivilligt anmält sig till en otroligt välkänd tv-serie för att gå ner i vikt?  Sen fortsätter hon att kalla Tanja Djelevic en “hoppetossa, någon personlig tränare från Hollywood“. Varför känner man behovet att trycka ner någon annan? Att köra någon slags nedlåtande ”name calling”. Vad får man ut av det? Och dessutom helt utan belägg. Tanja är verkligen ingen “hoppetossa”. Hon är en otroligt kunnig och ödmjuk tränare, hon  jobbar gratis med överviktiga barn från låginkomstfamiljer i LA på sin fritid, hon har ett Masters Degree in Psykology och Stress Managment Therapy. En “hoppetossa”? I think not.

Om Jessiga Almenäs skriver Hillevi Wahl i en otroligt nedlåtande ton att hon är “sockersöt och supersmal och vad fan vet hon om att nå botten“. Mår man bättre själv av att säga drypande elakheter om andra? Är det så att man måste klämma till en annan person för att själv må bättre? Jag tycker att det är så osmakligt. Och vad menar Hillevi Wahl? Bara för att man ser bra ut och är smal så kan man inte ha mått dåligt, gått igenom livskriser, haft råångest, dålig självkänsla, taskigt självförtroende, haft ätstörningar och eller kroppsnojjor? Kan man inte ha nått botten? Jag tycker bara att det är så tråkigt med människor som behöver gå till personangrepp, trycka till någon annan, nätmobba, kritisera, använda nedlåtande och förnedrande ord. Men det säger såklart mer om personen i fråga. Om deras rädslor, deras osäkerhet, deras taskiga självbild som de tror stärks genom att vara elak mot någon annan. Mobbing kallades det på min tid.

Nu kanske en del säger att det bara rör sig om “personliga åsikter och att alla inte kan älska alla”. Visst är det så. Men jag lever efter devisen att om man inte har något snällt att säga om en person så behöver man inte säga det alls. Det kan vara allt ifrån en anonym kommentar på en blogg, en öppen sågning, personangress, att sitta och gotta sig och kritisera hur folk ser ut. Jag har aldrig förstått behovet och skadeglädjen i att titta på typ Oscarsgalan och sitta och vräka ur sig elakheter om framför allt andra kvinnors kroppar och utseende. Det spelar ingen roll att de inte hör dig – det du borde fråga dig är varför du mår bättre av att få någon annan att må sämre? Hur skulle du känna om någon sa så om dig? Om din syster? Om din bästa kompis? Om din mamma?