Jag känner ingen som helst skillnad efter 24 timmar med det där antiinflammatoriska electroplåstret. Mer än att det var obekvämt att ha på och hamnade på sniskan under natten. Och jag har mer molande värk i höft och sittben än vanligt – fast det beror med all sannolikhet på gårdagens behandling. Ska försöka sticka ut på en promenix för att få röra på mig lite, solen skiner och det är 10 krispiga grader. Sen tänkte jag köra ett yogapass följt av några styrkeövningar för höft och rygg plus stretch av höftbörjare, baksida lår och vader. En sen en lång, het dusch. Tålamod, tålamod, tålamod … =/
Advertisement
Precis, tålamod tålamod… Lättare sagt än gjort dock. Det är ju lätt hänt det upptar mycket av ens tankar, att man går omkring och känner efter. Är det inte lite bättre nu, hur känns det just nu. Man får lite hopp, blir sen besviken när det börjar värka igen nån dag senare. Till slut drar det ju en massa energi och man blir bara irriterad och sur. Börjar ifrågasätta mer om det verkligen är rätt åtgärder som satts in, surfar kanske ännu lite mer för att lsa på osv. Svårt att inte vara opåverkad av det. Men som sagt, försök ha tålamod. Oavsett vad, så här kommer du inte ha att det hela livet. Det finns ett slut, det kommer försvinna en dag och ha dig tillbaka ute på banan smärtfri och med möjlighet göra de saker du vill.
En promenix i krispig luft låter super, det kan nästan vara som yoga. Oerhört mentalt avkopplande.
Jag blir lätt otålig och rastlös så detta är en prövning vill jag lova. Men det känns bra att jag har yogan nu så jag har något annat kul att syssla med. och samtidigt är det en form av rehab. Och så har jag lite “tur i oturen” för min triathlonkompis Cassie har skadat ryggen så hon kan inte heller springa/cykla. Hon kan faktiskt inte ens yoga då hon inte får sträcka eller vrida. Men vi går långa promenader med hennes hundar. Vi ska ut på söndag – härligt!