Jag blir mycket nyfiken på hur du kommit fram till dina val ångående din livsstil (träning, hälsa, etik och allt!). Har du några milstolpar eller har veganismen, yogan och sånt kommit naturligt efter hand? Liksom hur började din resa, fick du med dig något hemifrån eller vad har inspirerat dig? Det kanske blev lite för snokiga frågor, känn dig inte tvungen att svara! Men jag funderar mycket på vad som gör att somliga är så starkt motiverade att utveckalas och verkligen lever som de vill leva medan andra exempelvis tränar maniskt ett tag, faller tillbaka, landar i soffan och… unnar sig.
/Kak

Intressant fråga du ställer, nu måste jag tänka lite. Älskar att få frågor då jag måste tänka till!!! Jag tror inte jag har några direkta milstolpar utan det ena har nog lett till det andra ganska naturligt. Jag är uppvuxen i ett hem där vi alltid varit mycket aktiva och där vi ätit en välbalanserad kost utan konstigheter eller förbud, godis och läsk bara på lördagar. Och jag fick med mig en stabil övertygelse att jag duger som jag är och att min vikt och hur jag ser ut inte spelar någon roll, det är vad man gör och hur man behandlar andra som definierar om man är en bra människa eller inte.

När jag började med yoga för 10-12 år sedan var det enbart för det fysiska fördelarna, innan dess var jag en inbiten gymråtta. Men jag ville ha lika snygga yogaarmar som Madonna så jag tog en tioveckors introkurs till ashtangayoga. Men jag mådde så bra av det även mentalt så jag fortsatte och allt eftersom öppnades mina ögon för vad yoga egentligen är. Att det fysiska “bara” är en finfin bonus. Jag körde bara ashtanga när jag bodde i Sverige och det var först när jag flyttade till USA för sex år sedan som jag upptäckte vinyasan. Jag utövade vinyasa yoga rätt intensivt, de första åren mest för min egen skull och jag skulle säga att under hela 2010 var det som mental förberedeelse och med siktet på att jag skulle söka till en yogainstruktörsutbildningen, och i början av 2011 började jag min Yoga Teacher Training. I oktober 2011 öppnade jag min egna yogastudio Inner Strength Yoga. Det underbara är ju att jag just börjat min yogaresa. =)

När det gäller veganismen har jag tagit små, små steg. Jag var vegan när jag var tonåring men övergick rätt snabbt till en vegetariskt kost. Mest för att jag var rätt dåligt insatt och inte hade kunskap och sann övertygelse. Jag var helt enkelt inte redo. Sen kom en period då jag la till fisk till min kost, och ett tag åt jag även ekologiska ägg och kött. Men det kändes inte rätt så jag gick tillbaka till att bli vegetarian och slutligen vegan. Varje steg jag tagit har varit väl grundat, med masssor av kunskap och research bakom och det har aldrig känts som ett tvång utan alla val har varit så glasklart självklara. Och jag skulle säga att min känsla för etik, miljöfrågor och djurrättsfrågor har varit ett naturligt steg i denna process. För om man kallar sig djurvän måste man faktiskt vågar ställa sig frågan varför man tycker att det är ok att äta en ko eller en gris, som fått lida under tortyrliknande förhållanden, men inte en hund eller en katt. Alltså ställa sig frågan på riktigt och inte slå bort den med ”men så är det ju, vi äter kossor och grisar och har alltid gjort det”. För hundra år sedan fanns inte industrifarmar så det håller inte. Och njuter man av att vistas i naturen eller bada i havet måste man faktiskt våga se på sig själv och sitt beteende. Vad släpar jag hem från affären? Hur ser mina konsumtionsvanor ut? Hur bidrar jag till att sköldpaddor kvävs av plastpåsar, delfiner och hajar fastnar i industrifiskares nät och dränks, våra vattendrag och sjöar förgiftas av alla skönhetskemikalier som spolas ner i duschen eller handfatet, hur djur lever under utrotningshot, hur regnskogar förvandlas till öken bara för att du köper möbler i teak eller inte vill kosta på dig kaffe som är ekologiskt, fare trade och shade grown. Allt har ett pris och det är vi som får betala. De flesta människor väljer att inte se för att det blir för tungt och för jobbigt. Det känns för krångligt. Men ska din bekvämlighet och lathet verkligen gå före kvävda sköldpaddor, dränkta delfiner, miljökatastrofer och förgiftade sjöar? Det håller inte och ja, det du gör kan göra skillnad och ja, du är personligt ansvarig!

Men om man ändrar på för mycket för fort är man i princip garanterad att man kommer att falla tillbaka i gamla hjulspår. Och det gäller både träning, kost och konsumtionsvanor. Vi vet ju alla hur det går för dem som toktränar eller går på strikt diet innan sommaren eller första veckorna i januari. Om man går från noll till hundra kommer man bränna ut sig och sluta i soffan med en påse chips. Sen sitter man där och säger “jag försökte men det funkade inte”. Du försökte inte alls. Att ens använda ordet “försöka” är som att ge sig själv tillstånd att totalmisslyckas. Förklaringar och ursäkter är bara nonsens. Antingen gör man det eller så gör man det inte. Kan låta krasst men så är det. Men är det så att man åker berg- och dalbana och sitter där i soffan och mår skit ska man inte älta det. Det är som det är. Nu måste man se frammåt och inte bakåt. Det gäller att sluta berätta “sin historia” för sig själv, den där historian där man säger till sig själv att man inte kan, att det aldrig kommer att gå, att man är dömd att misslyckas. Det är just den historians fel att du sitter där du gör. Så börja berätta en ny historia. Och ta nya tag. Ett myrsteg i taget.

Att jag inte får “ett återfall” när det gäller maten eller träningen är att jag valt detta frivilligt, inte för att impa på någon, inte för att någon jag känner är vegan, yogis eller fitnessfreak, inte för att det är en grej jag testar, inte för att jag vill förändra den jag är eller hur jag ser ut. Jag står 100% fast i min övertygelse och det är ett livsstilsval. Inte en diet. Inte ett bootcamp där jag jagar kilon eller räknar kalorier. Inte en snabbfix där slutresultatet och slutbetyget hänger på vad någon annan ska säga och tycka. Det är mitt liv och jag får “misslyckas” ibland, det är helt ok. Jag struntar i träningen ibland. Jag hamnar i soffan med ekologiska salsachips. Men jag ser det som en livslång resa och det är när man börjar se på det på det sättet som man “lyckas”. Och mitt mål och motto är att alla handlingar och ord till mig själv och andra ska bottna i kärlek och jag har ”tacksamhet” som mitt mantra. När du börjar fokusera på hur bra du har det och hur mycket du har att vara tacksam över kommer allt i ditt liv att föränras. If you change the way you see things, the things you see will change.
//Petra